Vad det ska vara jobbigt att behöva känna sig ensam.
Att känna sig deprimerad över att man inte har någon som ger en den speciella känsla av längtan efter en och att man vet att den människan känner likadant. Det känns tomt att behöva sova i sängen ensam och att överhuvudtaget vara ensam, även att det är en 90cm säng så känns det ändå hur tomt som helst.

Visst det kan vara skönt att få en tid för sig själv, men inte hela tiden tycker jag. Man vill ändå har nån att hålla om en när man fryser om natten, vakna upp på morgonen och se ett leende på en man älskar/gillar och känna sig lycklig att man har någon som ger en den kärleksfulla värmen eller vad man nu säger. 
Varför kan man inte blir upptäckt av människor att man finns och är seriöst för att satsa i det verkliga livet och inte att inte bli upptäck genom nätet? För det är inte alls samma sak som det är att lära känna en människa genom internet och i verkligheten enligt mig.

Jag vet att det säkert finns någon där ute som skulle vilja dela på den hundra procent kärlek med mig. Men hur länge ska jag behöva vänta tills det dyger upp någon som visa att den är intresserad?
Självklart "love don't last forever" men det skadar väl inte att försöka och åtminstone ge varandra en chans till ordet "KÄRLEK"? Vad finns det att förlora? Vissa säger att man inte vill förstöra vänskapen, men herregud vänner finns väl till andra hands så länge man är överens med varandra?  Man förlorar ju ingenting på det egentligen. Fungerar det inte så är det bara att släppa taget. Men visst jag kan lika gärna ha fel om det. Men men.

Gud, har ingen aning om nån fattar nånting av det jag skrev. Men jag bara skrev ut det.. känndes bara skönt att få skriva ut nångonting iallafall. Så ni får väl tolka det ni inte förstår helt enkelt. :/

Kommer nog aldrig att hitta mig kärlek men hoppas på att kärleken hittar mig snart...